Tillbaka
Regeringen är den enda som har tillräckligt med auktoritet för att sammankalla de bägge arbetsmarknadsparterna och komma överens om ramarna för löne- och avtalsuppgörelserna. Sällan har misstron mellan facket och arbetsgivarna varit så stor som nu och sällan har regeringen agerat med en sådan oförmåga och handfallenhet som nu.
Det är enkelt att peka ett anklagande finger på de grönas arbetsminister som uppenbarligen misslyckats med sitt uppdrag. Problemet är naturligtvis större än så och i det rådande läget är det regeringen sammantaget som måste ta sitt ansvar.
I ett läge där arbetsgivarna misstror fackföreningsrörelsen, där fackföreningsrörelsen misstror arbetsgivarna och där alla misstror regeringens förmåga att sköta den offentlig ekonomin måste något göras.
Oron inom fackföreningsrörelsen kommer att öka ända tills man kan komma överens om ett långsiktig hållbart löneavtal. För arbetsgivarorganisationerna är det också en källa till oro när de inte kan uppskatta vilka krav arbetstagarorganisationerna har och vetskapen om att de hela tiden befinner sig i en försvarsposition mot fackliga lönekrav. Samhällsekonomin är den part som i slutändan lider mest av den planlösa arbetsmarknadspolitiken.
Socialdemokraterna kritiserades ofta som regeringsparti av alla parter eftersom partiet kompromissade med de borgerliga partierna, med fackföreningsrörelsen och med arbetsgivarorganisationerna. Men så länge SDP var tillräckligt starkt för att finnas i regeringen så lyckades man bevara arbetsfreden i vårt land.
Alla gav, tog, kom överens och sen höll man det man lovat tills nästa avtalsrunda började. Det är kanske inte alltid så roligt att vara den som tar ansvar och säkerligen finns en av orsakerna till SDP:s tillbakagång i den konsensuslinje partiet förde i arbetsmarknadspolitiken, men goda råd börjar snart bli dyra för Matti Vanhanen och hans borgerliga ministrar.
Finland behöver snabbt ett långsiktigt inkomstpolitiskt avtal som där alla parter ger och tar, skapar stabilitet på arbetsmarknaden och ger vårt land en möjlighet att rida ut den rådande recessionen utan att vårt näringsliv och vår arbetskraft tar allt för mycket skada. Det kunde vara en mycket lämplig avskedsgåva av vår avgående statsminister.
Dags för eldupphör på arbetsmarknaden
27.01.2010
Den borgerliga regeringen har så gott som undantagslöst belastat andra för sin oförmåga att stabilisera arbetsmarknaden i Finland. Regeringspartierna skyller gärna på recension, globalisering och till och med fackföreningsrörelsen.
Regeringen borde i något skede sluta skylla på allt och alla och göra det enda som kan återställa förtroendet mellan arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna i Finland, nämligen återskapa inkomstpolitiska helhetsavtal.Regeringen är den enda som har tillräckligt med auktoritet för att sammankalla de bägge arbetsmarknadsparterna och komma överens om ramarna för löne- och avtalsuppgörelserna. Sällan har misstron mellan facket och arbetsgivarna varit så stor som nu och sällan har regeringen agerat med en sådan oförmåga och handfallenhet som nu.
Det är enkelt att peka ett anklagande finger på de grönas arbetsminister som uppenbarligen misslyckats med sitt uppdrag. Problemet är naturligtvis större än så och i det rådande läget är det regeringen sammantaget som måste ta sitt ansvar.
I ett läge där arbetsgivarna misstror fackföreningsrörelsen, där fackföreningsrörelsen misstror arbetsgivarna och där alla misstror regeringens förmåga att sköta den offentlig ekonomin måste något göras.
Oron inom fackföreningsrörelsen kommer att öka ända tills man kan komma överens om ett långsiktig hållbart löneavtal. För arbetsgivarorganisationerna är det också en källa till oro när de inte kan uppskatta vilka krav arbetstagarorganisationerna har och vetskapen om att de hela tiden befinner sig i en försvarsposition mot fackliga lönekrav. Samhällsekonomin är den part som i slutändan lider mest av den planlösa arbetsmarknadspolitiken.
Socialdemokraterna kritiserades ofta som regeringsparti av alla parter eftersom partiet kompromissade med de borgerliga partierna, med fackföreningsrörelsen och med arbetsgivarorganisationerna. Men så länge SDP var tillräckligt starkt för att finnas i regeringen så lyckades man bevara arbetsfreden i vårt land.
Alla gav, tog, kom överens och sen höll man det man lovat tills nästa avtalsrunda började. Det är kanske inte alltid så roligt att vara den som tar ansvar och säkerligen finns en av orsakerna till SDP:s tillbakagång i den konsensuslinje partiet förde i arbetsmarknadspolitiken, men goda råd börjar snart bli dyra för Matti Vanhanen och hans borgerliga ministrar.
Finland behöver snabbt ett långsiktigt inkomstpolitiskt avtal som där alla parter ger och tar, skapar stabilitet på arbetsmarknaden och ger vårt land en möjlighet att rida ut den rådande recessionen utan att vårt näringsliv och vår arbetskraft tar allt för mycket skada. Det kunde vara en mycket lämplig avskedsgåva av vår avgående statsminister.